Det är så komiskt ironiskt att jag tror jag tuppar av.
Man inser, ältar, stoppas, smälter.
Sen kommer nästa smäll.
Om det är en käftsmäll eller en klapp på axeln är dock frågan.
Jag väljer att ducka tror jag.
I do care.
But I do not know which track I will chose.

Mon Amor

Jag saknar dig väldigt mycket.

EN BÄST HELG

sen fortsätter vi inlägget.
Ska man ställa om klockan inatt? :O
I så fall kanske jag orkar med allt jag planerat imorrn!
Woppa!

Orkar inte. Ska nog sova nu.
God Natt!

Låt oss ta det här ifrån början.
Natten till igår så drömde jag att jag var på begravning. Min morfars begravning.
Jag hatar att drömma det, för det är trots allt över tre år sedan han gick bort.
I alla fall så var det jag och mamma som bar in kistan. Den var delad i två delar.
Och båda delarna var väldigt lätta att lyfta. Jag bar min under armen. Min morfar dog i cancer, och sjukdomen hade gjort honom väldigt tunn. I drömmen hade den gjort honom hälften så lång och hälften så tung som när han var frisk. Det var därför den här originella kistan var så lätt. Om vi bortser från den lilla komiska biten i drömmen, så var det helt hemskt. Jag kunde inte gråta men jag var så nära hela tiden. Dessutom fick jag order om att sitta i mitten längst fram i kyrkan, men det gjorde mig arg för jag ville inte att alla skulle sitta och titta på mig när jag satt där och grät, så mamma tillät mig att sätta mig i en bänk. Sedan vaknade jag.

Nu kommer vi till det läskiga.
För ungefär 30 minuter sedan fick jag samtal av mamma.
"Hej. Vad gör du? Jaha... Du, Gustaf har dött..."
Detta innebär att den sista av sju syskon har gått bort nu.
Jag berätta för mamma om min dröm och det enda hon sa var:
"Britta sa att Gustaf blivit liten som en fågelunge senaste tiden. Det var säkert honom du såg"
Och ska ärligheten fram så blir jag inte mest förvånad. Jag har en förmåga att drömma konstigt, känna konstigt osv. så fort något sådant här är på G. Precis som min mamma.
Detta innebär tredje begravningen för min del sedan i februari.
Jag hoppas att det är den sista på några år.
Det är mammas fjärde begravning i år. Och jag hoppas på detsamma för hennes skull.
Begravningen äger rum en onsdag. En dag då jag antagligen går i skolan 8.15-17. Men eftersom hans sista önskan var att alla syskonbarn med familjer var de enda som skulle komma på begravningen, och eftersom det sista han sa till mig var "du skulle ju hjälpa mig nu" så ska jag åka till Halmstad och gå på begravning.
Det bara är så.
Det är livets gång...

Jag insåg just hur mkt jag avskyr min gamla parfym.
Den ger mig flashbacks av hur det är att gå upp klockan 5 för att börja jobba klockan 6 och packa upp mjölk.
Packa upp mjölkär bland det tråkigaste som finns. Det är det tråkigaste man kangöra på Lidl tror jag. Eller, ja alla butiker. Det enda man längtar efter är att klockan ska slå 8.30 så man kan packa upp tidningarna och plocka brödet. För även om det kan bli lite småstressigt med brödet så är det riktigt skoj. Men mjölken. Nej usch, den är en näst intill pina.
Och min parfym, min älskade parfymfår mig bara att tänka på klockslaget06.10 och typ 140 liter Milbona. Minst.

But now it's off to school. Deltenta 2 i Matte skaavklaras.
Wish me luck.

jag skulle skriva.
men fann mig själv här.
tom.