Varför kan det inte bara vara som när man var liten?
Allting var så positivt då. Jag menar, kommer du ihåg någon sommar innan du fyllt 7 år som regnade?
Kommer du ihåg någon vinter innan du fyllt 7 år som inte hade någon snö?
Nej, det gör i alla fall inte jag. När jag tänker tillbaka från när jag var så liten så kommer jag bara ihåg hur jag sprang runt på trädgården och fångade fjärilar, åt dinosauriechips och var brun som en afrikan och med mitt kritvita hår. Regnade det ens på den tiden? Nej, man minns bara det bra.
Jag kommer ihåg hur vi åkte pulka på kullarna, åkte skridskor borta vid Slättevi och byggde snögubbar och snölyktor. Snögrottor allt som oftast. Var det ens tal om att julen inte skulle bli vit då? Nej, man minns bara det bra.

Nu för tiden, nu kommer man knappt ihåg soldagarna under förra sommaren, eller åren innan dess. Man är bara så himla sur över att det regnade. Man minns inte att det faktiskt kom en del snö i vintras, man är bara så himla sur över att julen inte var vit. Man är så in i helsikes pessimistisk.

Dra bara exemplet att du kan få tio bra omdömen på något, dock finns där ett "MEN du kunde gjort --- lite bättre". Vilket är det du tar åt dig av? Vilket är det som fastnar? Jo, det är det där lilla lilla negativa MEN:et..
När man passerat åldern 7, eller möjligtvis 10. Då vänder det. Folkens, bli lite positiva för helvete.
Och skulle det regna imorgon, glöm inte bort hur jävla bra sommaren har börjat då!

Over and Out!