Ibland känner man sig kanske som småsten, men tänk på att kattguld brukar hittas i skogen, och det utmärker sig tydligt. Man ser hur det glimmar, och sedan upptäcker man att det inte är som allt annat. Inte en gråsten som bara ligger där och slöar liksom. Storleken, placeringen, omgivningen kan vara densamma men man inser ändå att det är lite lite annorlunda och om du lägger det i en hög med småsten så ser du att det faktiskt utmärker sig lite. Det är värt.

Sen kan man ibland ha lite fail humor. Exempelvis...
"Blubb blubb"
"Livboj"
"Blubb blubb (den funkar inte)"
"TVÅ livbojar"
"BLUBB BLUBB ja e för tung"
"Puss Puss"
"ÅÅÅÅÅH I'm alive!"

Man kan vara bra på att hyra film. Man kan ha roligt åt att någon inte fattar helt vanliga uttryck. Att brandbilen är röd vet vi liksom, det behöver du inte berätta. Man kan be någon att tala om när den är hemma, eftersom flåsande gubbar finns på bussen. Eller eftersom att någon sitter själv i en bil i regnet. I promise, when I'm home I will Thell!

För övrigt har jag visst det nämt tidigare. Exempelvis... Här, Här, här, Här, HÄR, här, hääär och här. Bara man läser mellan raderna, läser ordentligt, och jaa.. Lite så.. Så ja, nu tycker jag att det är dags för BengiBong att sätta sig på en stång och sjunga en sång, plingplong...

Se där!

A piece of missing..

Och eeh.. Glöm inte maten (gör parentestecken med händerna)