Jag måste ju bara ursäkta mitt föregående inlägg. Någon mer än jag som hittat ett tydligt tecken på att jag var trött då jag skrev det? Jo men alla upprepningar, ju. På ett inlägg på cirka 5 rader avslutade jag en mening med "ju" 4 gånger. Det är rätt illa och jag hoppas att ni kan förlåta mig ju.. ';)'

Träning var det idag, och fy satan. Asperoanda på den! Från min sida. Tränarna räknar såklart helt galet (nu höll jag på att skriva "ju" igen men) när lirandet var slut sa dem att det stod 1-1 å skulle avgöras på straffar som även de slutade 1-1 så blev inget avgörande. Jaja, vad som ska tilläggas är att mitt lag vann överlägset. Och detta vet jag för att jag var värsta strikern mohaha.. Synd det inte var match på riktigt då hade måltorkan def. vart över hahahahahaha.. Nej, mest synd var att det inte var Halmiaträning, hade varit lite mer värt då :) jaja.. På torsdag ska jag ta fram samma glöd. Typ, Good Luck Chuck, men ändå. Försöka duger =)

Nu är jag mucho trötto. Ska läska mig själv med lite bilder från solen och sen ska jag nog dra täcket över huvudet. Långus dagus imorgon tydligen. Hmm.. Jaja.. Jag är ju stålkvinnan så sts! =)

Tjing Tjong

Rubriken är tillägnad någon. Typ.. :@

En liten up to date - ala uppdatering om man hellre vill det - idag hittade jag Filmen!!! :D Ja, filmen med stooort F! =) ÄNTLIGEN! <3 (den var inte alls på mitt rum....)

Jag ska bannemej konvertera, bara så du vet Cornelia haha ';)'

Jag trodde aldrig det skulle bli såhär.
Jag har förlorat alla chanser att säga det.
Jag var inte beredd på detta.
Men jag lever. Jag trivs.


It is the stars that lie.

Återigen finns det så mycket att säga. Så himla mycket, men samtidigt så får man inte ur sig något alls.
Jag tycker bara att du är fruktansvärt PATETISK. Ja, patetisk är ett himla bra ord på dig faktiskt.
Skrattretande alltihop faktiskt. Jag kan inte hjälpa det. Det bara är så. Och vet du vad?
Jag orkar inte mer!

Den 8 juni 1989 klockan 19.26 föddes en liten flicka. Flickan fick efter många om och men namnet Rebecca. Hade flickan istället varit en pojke skulle valet av namn varit mycket enklare, eftersom att hon blivit kallad Johan under sin 9 månader i magen. Alla var säkra på att det var en liten påg som skulle ploppa ut den där dagen. Hur som helst, Rebecca tackar gudarna för att hon fick det kvinnliga könet. Av en extrem anledning. Rebecca är född i skogen, bortanför Drared, ett ställe som heter Dalshult eller om man hellre vill säga Johansfors så går det också an. Jag menar hur kul är det att heta Johan Johansson och komma ifrån Johansfors? Nej, jag menar ju det. 

Några månader senare, nämligen i oktober 1989 fick Rebecca Johansson dock byta efternamn då hennes föräldrar gifte sig. Namnet har hon fortfarande kvar. Rebecca Nilsson. Två år senare flyttade hon till Kvibille och där bor hon ännu. Fast i ett annat hus än tidigare. Jaja, detta var bara lite onödig bakgrundsfakta. Men Gud vad bra det var på den tiden. 19,5 år sen. Ja fram till ungefär för 13 - 14 år sen. Sen började man ju skolan och allt också. Lilla Rebecca hade jämt och ständigt ont i magen. Problemet var att det inte var fysiskt.. Men, tack vare hjälp så försvann problemen. :) När lilla  Rebecca bara var 7,5 år så gick hennes förebild bort. Mormor. Hon som skulle lära Rebecca att sy och baka och laga mat.

Sedan hade Rebecca gått klart grundskolan och började högstadiet. Det var då hon skaffade sig sin första pojkvän. Andreas. Ojojoj.. Men det tog slut rätt så fort. Rebeccas liv gick i kras. Sedan kom det där sista året på högstadiet. Det var skit, Rebecca hade ständigt ont i magen, men denna gång behövdes ingen hjälp för Rebecca visste ju redan vad problemet var. Sedan kom den där dagen då det var provträning på Aspero Idrottsgymnasium. Rebecca tittade bara på, för hon hade stukat foten, och så var hon lite feg.. Rebecca tittade på alla fotbollsspelare och tänkte att hon aldrig skulle gå på Aspero, de var för duktiga. Hon tänkte att andrahandsvalet var bättre. Samhäll/Språk. Men, på någon vänster så blev det trots allt Aspero. Och det var det bästa valet flickan någonsin har gjort. Lite senare samma år, träffade Rebecca två kompisar. Simone och Annelie. Trion bantades ner till en duo ett halvår senare. Annelie. Deras motto löd "Vi skulle aldrig kunna börja bråka på riktigt. Eller, Det ska jävligt mycket till för att det ska ske" Samtidigt som det här ungefär, så gick min bästa vän bort. Min morfar, och den som fanns där exakt precis hela tiden var just Annelie. Annelie och Rebecca blev inte bara bästa vänner de blev ungefär syskon! Och ja mottot höll.. I två år. Två år senare ja, då var det hela lite mer komplicerat men det var ändå ok. Sedan kom studenten och sommaren och ingenting blev som planerat egentligen men.. Jag saknar dig. <3

Dessa två år senare träffade Rebecca en till kompis. Cornelia. Cornelia och Rebecca satt uppe och pluggade till långt in på nätterna, tillsammans på sätt och vis, fast Rebecca i Kvibille och Cornelia i Borås. Sedan flyttade Cornelia hem till Laholm efter studenten. Vilket Rebecca tyckte var väldigt bra. För Cornelia är väldigt bra! :) Massa tjafs skedde, och Cornelia ställde inte bara upp och lyssnade på allt tjat alltid, hon brydde sig med. Hon var realistisk och smart och klok. Hon fanns alltid där. Hon finns där alltid nu också. Hela tiden! SÅ BRA! <3

Nu är det november 2008 och jag är 19,5 år. Jag har förlorat mycket i mina dagar men jag har vunnit mycket också. När allt är som värst så ser man vilka som är ens riktiga vänner. Jag vet vilka som är mina riktiga vänner, även om saker oc ting förändras. Och i och med alla förändringar lär jag mig en himla massa. Jag vet vad jag vill ta vara på och jag vet vad jag aldrig skulle göra igen. Jag vet också vad jag istället borde göra och så, och en sak är jag grymt säker på. Eller, jag är rätt dålig på matematik så efter lite närmare eftertanke så är det två saker jag är säker på. Kallis, jag vill inte förlora mer. :*

Cornelia, jag vill aldrig förlora någonting inte en tum. Som sagt har jag lärt mig massor och jag vet att du är kanon! I will never let you down! Tack! <3

Japp, saker jag var säker på.
Sedan så vet ni alla MMLare, ja. MML 4-lajf. Man behöver inte säga något mer. De som gick där vet redan! <33

Take Care.
jag hade kunnat skriva saker så mycket annorlunda, men istället för att skriva om problemen, kan man ju se hur man utvecklats för att istället ta hand om dem. =)


Livet är komplicerat, men det är det som gör det så intressant. De enklaste problem kan skattas svåra och de simplaste frågor blir omöjliga att besvara.

Men för att citera en väldigt god (och saknad vän) "Allt har en mening".

God Natt.