Vi kan slåss lika hårt som musiken.

Regnet smattrar på rutan, solen leker kurragömma med molnen, kylan kliver fram ur sitt gömställe. Värmen blev trött på vädret och for söderut. Här sitter jag i ett grått Halmstad, krossar mitt eget hjärta och inser att framförhållning inte alltid är min starka punkt.

Jag vill tillbaka till Chicago. Typ nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0