Att läsa om värmelära, tryck, gaser, kapacitans och Coulombfält får mig att må dåligt.
Jag borde verkligen inte sitta här nu men, det gör jag. Det är den inverkan stress har på mig.
Jag hittade en hel del kul saker nyss, som jag var tvungen att läsa...

Det är rätt kul vad tiden kan göra för en. På både gott och ont.
Vet ni vad "the green room" är? Om ni sett Beverly Hills 90210 så vet ni.
Det är det man kallar den perfekta vågen, när man surfar.
Jag tror det finns en typ av perfektion i alla delar, alla ting, allt levande och alla väsen.
Jag har ingen kapacitet att utnyttja minsta cell i min hjärna, jag vet det.
Jag kan inte vara alla till lags, jag kan inte göra alla saker jag vill.
Jag kan inte mätta all typ av hunger, men jag kan göra mitt bästa för att inte svälta.

Nu blev det djupt. Det jag egentligen ville komma fram till var vad jag läst.
Det är skrivet för två år sedan det mesta. Jag förstår inte att jag orkade, att jag försökte.
När allt fanns framför mig hela tiden. Jag påmindes om det gång på gång, men jag tog det
inte riktigt i beaktande. Å andra sidan kanske det var en del i det hela ändå, det skulle vara så
eftersom jag på så sätt lyckades erövra det jag mest av allt sökte. Ett sökande jag inte
insåg då att jag utförde. Men jag vet att jag har det finaste någon kan få, jag ser även att
alla ord var så sanna. Ja, på sätt och vis tog jag det till mig och gjorde allt som stod i min lag
för att inte tappa det. Kanske var det tack vare mitt sätt att kämpa, men ändå ge upp som
gjorde att jag står där jag står idag. Vad det än var så kan jag inte säga något annat än att
jag älskar det.

Och ibland känns allting bitterljuvt, jag får det jag vill men det ger mig ångest, jag känner mig
dålig, obegåvad och totalt utom behärskning. Men samtidigt så uppvägs alla dessa "ibland"
av något permanent. Något som verkligen gör att jag är levande.

I am something, I am someone.

Du får ta åt dig.