"Jag vill bara passa in".
"Jag vill vara som alla andra".
eller värst av allt... "Jag vill bara vara normal".

Vad är normalt? Jag vet vad som är normalt, eller?
Jag gör ju inte det. Jag tänkte, jag kom fram till att det skulle vara mycket lättare om alla bara var likadana. Åtminstone på vissa punkter. Sen slog det mig, att det skulle ju trots allt aldrig funka.
Precis som ett puzzel. Två bitar matchar bara om de har samma shape, men dem får absolut inte ha samma form. Samma grund, samma värdering och samma mål, men det är ändå något som absolut inte får vara likadant. Formen.

Det är på grund av de olika kanterna, som gör att dem går ihop, att de kan bilda den slutgiltiga vackra bilden. Om bitarna skulle vara likadana skulle bilden aldrig få en existens. Kanske är du biten jag behöver, kanske inte. Det kan hända att de bitar jag funnit verkligen passar in i min bild, men av ett tusenbitarspuzzel är det fortfarande vissa saker som saknas. Eller också har jag den sista, alldeles bredvid mig, utan att ha hittat det rätta hållet att lägga den på. Jag vet inte. Jag borde ta reda på det. Vrida och vända.
Men har jag tålamodet?

Jag babblar som om det är helt uppenbart, eller inte.
Jag är instabil och jag ogillar det.

Herre min Gud, ta mig härifrån...