Den här helgen har gått ut på tre saker. Ta det lugnt, umgås lite med vänner i nyktert tillstånd och resten med pappa och två jobbiga bröder, samt att tänka. Tänka är jag ju bra på och det har jag återigen bevisat för mig själv denna helg. Halva helg.. Hela har ju faktiskt inte passerat än..

Snart två år sen. Uppmaningen löd "Glöm inte mig". Jag skaffade någon och fick höra "Glöm inte mig". Jag gjorde inte det. Aldrig. Tvärtom, snarare att jag glömde den andra. Jag säger inte att det var fel, men alltså. Jo lite ändå. Hur som helst det tog slut och det var återigen vi mot världen. Du fick någon. Jag sa, mest för skojs skull, för att liksom halvt ge igen, "Glöm mig ej" men du gjorde det. I ett halvår. Sen var det vi mot världen igen. I två veckor. Sen var jag bortglömd sådär halvt om halvt. Men fortfarande var det ju ändå vi liksom. Sen kom den 11 juli. och den 12. och även den 13. Sen dess har inget varit som förut. Och det är inte vi mot världen. Jag har insett att det aldrig riktigt var ömsesidigt. Du slog dig och jag gråter.
Fast du har fel så fick du rätt.

Jag ska dock säga dig, att jag vet vem av oss som kommer må bäst när något illa inträffar. För det sker faktiskt tragiska saker ibland. Jag vet det gör ont att höra, men sanningen svider. Jag kommer må bäst. För jag har hittat de som ger mig tillbaka lika mycket, precis lika mycket som de får av mig. Ibland även mer. Jag kommer ha någon att luta mig mot. Synd du inte tagit vara på allt. Jag fanns alltid här. Men jag siterar MTV's reality show. "Was best friends. YOU said it yourself, leave it and go on! WE are here for YOU now". Jag släpper det och går vidare, DE finns här för MIG nu. Jag vet det.

även om du vet jag aldrig kommer lämna helt. men du ska inte heller räkna med mig i vått och torrt. som förut.

Over and out!

Grattis Bengi. Nu e du med tant. :)