Idag skulle min morfar, Gunnar Johansson, fyllt 80 år. Jag minns för tio år sedan, "vilken pigg man 70 år och ändå så pigg" ja det var då det. Innan sjukdomen tog över. Innan sjukdomen tog över helt och hållet. Varför ska man bara minnas det dåliga typ. Jag minns ju inte hur pigg han var, bara att folk sa det. Det enda jag minns är i princip att han yrade och att jag har sjukhusskräck och därför inte hälsade på honom, min bästa vän, så mycket som jag borde. Det ska jag aldrig göra om, om någon så nära ligger på sjukhus så ska jag minsann finnas där. Det har jag bevisat för inte så länge sedan och det ska jag fortsätta med.

"Morfars lilla flicka morfars lilla tös är så väldigt vacker är så väldigt söt..."