Jag känner mig så jävla värdefull... Inte någonstans. Jag sa att jag kände att jag började få grepp igen, att jag började må väl, jag mådde faktiskt ganska bra just nu. Det kändes skönt. Vi har snackat, och allting kändes helt ok. Visst fanns där en liten saknad. En saknad som på två sekunder övergick till ett jävla stort hat. FY FAN VAD DÅLIGT! Ringa och gråta över besluten och tala om hur älskad man är. Att man älskar varandra men att det just för tillfället inte riktigt fungerade fullt ut. Allt känns bara så jävla meningslöst. Innebär det här att jag slösat bort 3,5 jävla månader av mitt liv på något som egentligen inte var så viktigt? Något som man kan sopa under mattan på 2 dagar. I och för sig, det var ju lika många dagar som det tog att bli kära. Men ändå. Det borde gå snabbare att kunna tycka om en person och bli kär, än att glömma en person som man älskat så innerligt. Jag har ju fan inte glömt dig ännu. Jag har bara försökt att koncentrera mig på annat, för att inte må dåligt. Men fyfan. Nu gör jag det! SKITDÅLIGT! DITT JÄVLA RÖVHÅL!

Koppade min lunarblogg från 21/10 å fortf. känns det nästan lika mkt....