Låt oss ta det här ifrån början.
Natten till igår så drömde jag att jag var på begravning. Min morfars begravning.
Jag hatar att drömma det, för det är trots allt över tre år sedan han gick bort.
I alla fall så var det jag och mamma som bar in kistan. Den var delad i två delar.
Och båda delarna var väldigt lätta att lyfta. Jag bar min under armen. Min morfar dog i cancer, och sjukdomen hade gjort honom väldigt tunn. I drömmen hade den gjort honom hälften så lång och hälften så tung som när han var frisk. Det var därför den här originella kistan var så lätt. Om vi bortser från den lilla komiska biten i drömmen, så var det helt hemskt. Jag kunde inte gråta men jag var så nära hela tiden. Dessutom fick jag order om att sitta i mitten längst fram i kyrkan, men det gjorde mig arg för jag ville inte att alla skulle sitta och titta på mig när jag satt där och grät, så mamma tillät mig att sätta mig i en bänk. Sedan vaknade jag.

Nu kommer vi till det läskiga.
För ungefär 30 minuter sedan fick jag samtal av mamma.
"Hej. Vad gör du? Jaha... Du, Gustaf har dött..."
Detta innebär att den sista av sju syskon har gått bort nu.
Jag berätta för mamma om min dröm och det enda hon sa var:
"Britta sa att Gustaf blivit liten som en fågelunge senaste tiden. Det var säkert honom du såg"
Och ska ärligheten fram så blir jag inte mest förvånad. Jag har en förmåga att drömma konstigt, känna konstigt osv. så fort något sådant här är på G. Precis som min mamma.
Detta innebär tredje begravningen för min del sedan i februari.
Jag hoppas att det är den sista på några år.
Det är mammas fjärde begravning i år. Och jag hoppas på detsamma för hennes skull.
Begravningen äger rum en onsdag. En dag då jag antagligen går i skolan 8.15-17. Men eftersom hans sista önskan var att alla syskonbarn med familjer var de enda som skulle komma på begravningen, och eftersom det sista han sa till mig var "du skulle ju hjälpa mig nu" så ska jag åka till Halmstad och gå på begravning.
Det bara är så.
Det är livets gång...