Här skulle jag idag kunna skriva i princip hur mycket som helst. En hel lång historia. Idag för två år sedan ganska så precis vi den här tiden fick ja reda på att min morfar somnat in, för gott. Även om det inte kom så oväntat så kom det som en chock. Jag var påväg hem till Kallis och på grund av att jag blev så chockad, chockad på ett helt konstigt vis, så åkte jag hem till henne ändå. Hemma hos henne var det ingen som märkte på mig att något hänt. Och Kallis förstod inte det förrän jag gick hem. Vi tog följe till Preem där Stefan skulle hämta mig. "Ska din mamma till Gunnar nu?" "Ehm.. Nej? Han dog nr jag var påväg till dig..." Kommer aldrig glömma det. Och kommer aldrig glömma honom. <3